Höst och melankoli...
Tankarna virvlar iväg i moll
och vemodet kramar om mig
som en tung,blöt filt...
Och nu snackar vi jättestor filt!
Och nu snackar vi jättestor filt!
Herregud vad det är synd om mig...
Till och med vår lilla kattfröken Strumpan
förlorar sig bort och längtar efter sommaren...
Här lids det å det grövsta
och allt känns svart och meningslöst...
Antagligen är jag
den mest lidande människan på jorden,
ja,troligen i hela universum...
När vår katt Mudde med sina 8 kilo
plötsligt får för sig att hoppa upp
på min nacke utan att jag förstår vad som händer
så kommer jag snabbt tillbaka till verkligheten.
När man välter och blir liggande
i en hög med sladdrigt ruttna äpplen
och har en kelig katt på huvudet
så känns det rätt okey...
Svårt att lida med värdighet
ståendes på alla fyra
i en kletig sörja av geggig fallfrukt...
Svårt att lida med värdighet
ståendes på alla fyra
i en kletig sörja av geggig fallfrukt...
Kan till och med se det komiska
i hela spektaklet, hehe :)
Kram från mig